”Skatter är känsliga då de i Sverige blivit en symbol för omtanke”

1

Lena Anderssons krönika i liberala Dagens Nyheter, Skatt är den sanna girigheten, är april månads näst mest engagerande ledartext. Idagora ställde några frågor apropå den ideologiska debatt som följde om skatter och demokrati.

appbild 1

Hade du väntat dig att en text om det rimliga i att vilja behålla pengarna man tjänat in skulle väcka sådant gensvar?
– Jag anade att den skulle väcka indignation. Dels eftersom jag själv vet hur det känns att bli upprörd över den sortens hållning, jag var det själv tidigare innan jag insåg vad självägande och jämlik frihet innebär. Dels eftersom skatter är känsliga då de i Sverige blivit en symbol för omtanke. Det är lite konstigt på sätt och vis eftersom, för att alludera till Kant, det väl inte är omtanke om man är tvingad till den, och om det är omtanke behöver man inte tvingas. Men människor är väl rädda för att ingen annan än de själva och ett fåtal till skulle vilja ge av sina pengar om de inte vore tvingade, och då räckte inte pengarna till något. Eller så är de rädda att de skulle vilja behålla dem om de inte var tvingade.
– Men mest tror jag upprördheten beror på att folk inte uppfattar skatterna som tvingande, utan som frivilliga avgifter för att kunna vara medborgare i ett gott samhälle. I ett samhälle som vårt där man är så beroende av det offentliga tror man lätt att allt stannar om inte politikerna tänker ut och utför allt, att vi faktiskt är helt handlingsförlamade själva.
Att du argumenterat för att statens disponerande av andras inkomster är jämförbar med att disponera deras kroppar och inre organ, betyder det att du inte vill ha någon skatt alls?
– Vad jag vill är ett alltför godtyckligt mått för att bygga något på, så jag får försöka se i stället hur det förhåller sig, det vill säga hur det mest hållfasta resonemanget ser ut utifrån premisserna. Jag har svårt att se att någon form av tvångsindriven summa är acceptabel ens för att försvara självägandet och rätten till liv och autonomi. Man kan inte gärna tvingas till frihet från våld.
– Visserligen kommer ett neutralt, icke-privat domstolsväsen med tillhörande polis att uppstå av att människor går samman i det helt gemensamma intresset att upprätthålla friheten och tryggheten. Men det är svårt att se att man skulle få ta in pengar till detta med våld, så en avgift verkar lämpligare. Jag tror inte att många kommer att smita från den om de inte absolut måste, eftersom försvaret av privategendomen ligger i allas intresse, även deras som saknar ägodelar; de har ändå en kropp som de vill skydda mot förbrytelser.
– Vidare måste det vara möjligt att inrätta ett anarkistiskt litet samhälle i samhället, där ingen polis, ingen domstol och ingen privategendom skyddas. Det går ju inte om det finns en skatt för den saken.
I Sverige tas relativt mycket av våra höga skatter ut från låg- och medelinkomsttagare, bör det påverka hur vi ser på att höginkomsttagare flyttar tillgångar till exempelvis Panama?
– Nej. Men det bör påverka vår syn på skatterna. Det är svårt att hitta någon hållbar princip för att kollektivet systematiskt ska driva in mer för att någon har mer. Och hittar man en sådan gäller den rimligen även andra tillgångar, som att den som har mer kunskap i matematik än genomsnittet är skyldig att träda i samhällets tjänst vad gäller matematiska kunskaper, eller att den som kan skriva åläggs att inte undandra publiken några uppbyggliga eller underhållande läsupplevelser som kunde ha skrivits; och kanske rent av att kollektivet får bestämma vad böckerna ska handla om och hur de ska sluta.
– Att nolltaxera tycker jag visserligen är omoraliskt i detta samhälle så länge man samtidigt använder det som skatterna betalar, och det gör man ofrånkomligen. Men att nolltaxera går ju å andra sidan inte om man bor i Sverige. Och med det synsättet och i detta samhälle blir det av samma skäl också omoraliskt att inte arbeta så mycket som möjligt. Det är inget vettigt upplägg.

Kommentarer modereras inte och var och en är ansvarig för sina inlägg. Håll god ton!

Kommentarer

Ansvarig utgivare: Henrik Sundbom